Aaaaaaargh!!!

Ilsken, arg, förbannad, förbaskad, ursinnig och allt vad det heter har vi nog alla varit någon gång. Om någon inte varit det så skulle jag nästan uppmana denne någon att släppa ut sina aggressioner! Med det menar jag självklart inte att människor ska låta ilskan gå ut över andra personer eller saker och jag uppmanar absolut inte till våld!

Att få skrika och gorma ut sina känslor är skönt. Det kanske inte löser problemet man står inför men jag tror det kan vara bra att lufta sina känslor. På samma sätt som jag tror det kan vara hämmande för en person att försöka kväva känslorna borde inte känslorna rastas alltför ofta heller. Och inte för minsta lilla.

Oftast för min del, och kanske även för tjejen i länken nedan, är det när bägaren rinner över som det kan vara skönt att släppa på trycket. När jag inte orkar behärska mig och räkna till tio längre för att lugna mig. När den där egentligen helt oskyldiga händelsen eller personen omedvetet trycker på avfyrningsknappen. Det är då det händer. Explosionen!

All världens krig ter sig i mina ögon, förblindade av ilska, små och oväsentliga. Köksmattans envisa försök att knöla ihop sig och jeansens benägenhet att inte sitta till min fördel verkar däremot som ett större hot i min vardag än vad livshotande faror som epidemier och kärnvapenkrig är.

Där kom det alltså: Svaret eller, ja, början på min väg att utforska min egen ilska.

Jag tror att raseriet uppstår i min vilja att ha kontroll över mitt liv och vardagen. Ilskan uppkommer kanske ur frustrationen av att allt inte blir som jag vill, att jag inte alltid har koll på vad som händer. Jag tror också att den egentliga anledningen till utbrotten ligger i önskan att inte alltid behöva känna att jag måste ha kontroll. Att de omedvetna kraven på mig själv, från mig själv men även av andra, blir övermäktiga just för stunden. Att bägaren till slut rinner över.

Så som jag skrev i början, det kan vara bra att få utlopp för sina känslor. Att gråta. Att skrika. Att idiotförklara allt från sig själv, det där bordet man alltid slår knäet i, den där grannen som alltid ska vara otroligt högljudd när man ska sova, alla människor som just när jag är arg verkar vara så glada och lyckliga. Att idiotförklara för sig själv. Eller inför någon man litar på, som lyssnar. Någon som inte skvallrar. För innerst inne menar iallafall inte jag något illa.

Problemet kanske inte blir löst av min fruktansvärt ursinniga halvtimme, men problemet krymper oftast i storlek när jag varvat ner och det blir lättare att ta tag i och lösa.

Igår handlade det om att avbeställa en bok. Nästa gång kanske det är de där strumporna med hjärtan som jag inte hittar i tvättkorgen. Boken och strumporna är triggers, avtryckare, när känslorna måste rastas igen. Ett måste för mig.

Den här tjejen vet också hur man gör sig av med överflödiga, övermäktiga känslor. Jag känner igen mig i hennes utbrott och jag tycker det är bra att hon står för att hon kan vara arg!